Danish Painter, 1859-1935 was the only one of the Skagen Painters that was actually born in Skagen, Denmark. Anna Ancher was born and grew up in the northernmost area of Jutland, called Skagen (the Skaw). Her talent became obvious at an early age and she grew acquainted with pictorial art via the many artists who settled to paint in Skagen. Anna Ancher studied drawing for 3 years at the Vilhelm Kyhn College of Painting in Copenhagen. However, Anna Ancher developed her own style and was a pioneer in observing the interplay of different colours in natural light. She also studied drawing in Paris at the atelier of Pierre Puvis de Chavannes along with Marie Triepcke, who would marry Peder Severin Krøyer, another Skagen painter. In 1880 she married fellow painter Michael Ancher, whom she met in Skagen. They had one daughter, Helga Ancher. Despite pressure from society that married women should devote themselves to household duties, she continued painting after marriage. Anna Ancher is considered to be one of the great Danish pictorial artists by virtue of her abilities as a character painter and colourist[citation needed]. Anna Ancher's art found its expression in Nordic art's modern breakthrough towards a more truthful depiction of reality, e.g. in Blue Ane (1882) and The Girl in the Kitchen (1883-1886). Anna Ancher preferred to paint interiors and simple themes from the everyday lives of the Skagen people and fishermen,   Related Paintings of Anna Ancher :. | interior | Syende fiskerpige | en pige plukker dun af en avane | hostarberjdere | de nye jagtstovlar |
Related Artists:
Hieronymus Janssens
1573 - 1632
John Downman
English Painter, ca.1750-1824, English painter and draughtsman. He became a pupil of Benjamin West in 1768 and entered the Royal Academy Schools, London, the following year. In 1770 and 1772 he exhibited portraits at the Royal Academy and showed his first subject picture in 1773. He left for a period of study in Italy and was in Rome with Joseph Wright of Derby from 1773 to 1774. When he next exhibited at the Royal Academy (1777) he was living in Cambridge, but from 1778 to 1804 his considerable annual contribution to the Academy exhibitions was sent from various London addresses. His very popular small portraits were often shown in groups of six or nine. His occasional subject pictures were based on themes from mythology, Classical history, poetry and the theatre. They included a scene from As You Like It (untraced) painted for John Boydell's Shakespeare Gallery. Downman became ARA in 1795 and travelled widely in later life, marrying in Exeter in 1806 and sending works to the Royal Academy (1805-12 and 1816-19) from all over the country.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.